Fick dottern med som coach idag under en kort löprunda. 3 km i snabbt tempo. Men hela rundan tog ändå hela 23 minuter tack vare lite fotande, pratande och en gång föll vi båda omkull på varandra… Roligt var det och tack vare dotterns ruscher fick jag tempot upp rejält. Härligt att bara springa för fullt en stund. Sånt gör jag aldrig då jag springer ensam. Dottern blev bara trött en gång under rutten, däremellan hade hon värsta gasen i hela tiden. Senaste gången hon cyklade bredvid var det ännu en hel del is och snö på trottoarerna och hon blev fort trött men idag var det annat. Det blir nog många turer med henne ännu i sommar!